VI. Pearl
Vi ha hittills knappast talat om barnet, denna lilla varelse, vars oskyldiga liv försynen i sitt outgrundliga beslut hade låtit springa upp som en ljuv och odödlig blomma ur en brottslig lidelses yppiga vildmark. Hur underligt föreföll det icke den sorgsna kvinnan, då hon gav akt på hur barnet växte upp och dess skönhet för varje dag blev allt mera strålande, hur det vaknande förståndet göt sitt dallrande solljus över barnets små anletsdrag. Det var hennes Pearl. Ty så hade Hester kallat henne, icke för att ge henne namn efter utseendet, ty detta ägde ingenting av den lugna, vita, fläckfria glans, som en sådan namngivning hade inneburit. Hon kallade barnet Pearl därför att hon var en dyrbar pärla, som Hester köpt för allt vad hon ägde, därför att hon var sin moders enda skatt.
Underligt i sanning! Människorna hade stämplat denna kvinnas synd med en eldröd bokstav, som ägde en så mäktig och olycksalig kraft, att intet mänskligt deltagande kunde nå henne, för så vitt det icke var brottsligt såsom hon. Men Gud skänkte henne, som en omedelbar följd av den synd människorna bestraffade på detta sätt, ett älskligt barn, vars plats var vid detta samma bröst och som för evärdliga tider skulle länka sin mor vid människornas släkte och fortbestånd för att slutligen uppstiga till himmelens salighet!
Och likväl skänkte dessa tankar Hester icke så mycket hopp som fruktan. Hon visste, att hennes gärning hade varit ond, hon kunde därför icke hysa någon förvissning om att dess följder skulle bli goda. Dag för dag följde hon utvecklingen av barnets natur, ständigt rädd att upp-
