VIII. Den lilla älvan och prästen
Klädd i en löst sittande rock och en bekväm mössa, sådana som äldre herrar brukade bära hemma hos sig, gick guvernör Bellingham i spetsen och tycktes visa sina gäster sin egendom och beskriva de planerade förbättringarna. Den breda ringkragen under hans gråa skägg, enligt det föråldrade modet från konung Jakobs tid, gjorde att hans huvud icke så litet påminde om Johannes Döparens på ett fat. Det intryck man fick av hans utseende, så stelt och strängt och mer än höstlikt frostbitet som det var, överensstämde knappast med den världsliga trevnad och njutning, som han tydligen hade gjort sitt bästa att omge sig med.
Men hur vana våra allvarsamma förfäder än voro att tala om den jordiska tillvaron såsom blott och bart en prövningens och kampens tid och fastän de oskrymtat voro redo att offra liv och ägodelar för pliktens skull, är det likväl ett misstag att tro att de gjorde det till en samvetssak att förkasta den bekvämlighet eller rent av lyx, som stod dem till buds. En sådan lärosats predikades till exempel aldrig av den vördnadsvärde pastor John Wilson, vars skägg nu kunde ses vitt som en snödriva över guvernör Bellinghams axel medan dess ägare uttalade den åsikten, att päron och persikor skulle kunna trivas i Nya Englands klimat och att blå druvor möjligen skulle kunna bringas att mogna mot den soliga trädgårdsmuren.
Den gamle prästen, som hämtat sin utkomst i den rika engelska kyrkan, hade en sedan åratal grundlagd och fullt berättigad smak för detta livets goda. Hur allvarlig och sträng han än kunde visa sig i predikstolen eller när det
68
