gällde att offentligen gå till rätta med sådana försyndelser som Hester Prynnes, så hade dock den välvilja och hjärtegodhet som han visade i det enskilda livet förskaffat honom varmare tillgivenhet än man skänkte någon av hans samtida ämbetsbröder.
Bakom guvernören och pastor Wilson kommo två andra gäster. Den ene var pastor Arthur Dimmesdale, vilken som läsaren torde erinra sig hade spelat en motsträvig och kort roll vid Hester Prynnes offentliga bestraffning. Tätt bredvid honom gick gamle Roger Chillingworth, en man av stor skicklighet i läkekonsten och som nu under två eller tre år hade varit bosatt i staden. Man visste, att denne lärde man var den unge prästens såväl läkare som vän, ty dennes hälsa hade på den senaste tiden lidit svårt av att han alltför hängivet uppoffrade sig för sitt prästerliga kall, dess mödor och plikter. Guvernören gick före sina gäster uppför ett par trappsteg, och då han slog upp det stora hallfönstret, som nådde ända till marken, fann han sig tätt inpå lilla Pearl. Skuggan från gardinen föll på Hester och dolde henne delvis.
— Vad har vi här? sade guvernören och såg förvånad på den eldröda lilla figuren framför sig. Jag säger för sant, att jag icke sett något liknande sedan min fåfänglighets dagar på gamle kung Jakobs tid, då jag brukade anse det som en stor gunst att få vara med på hovets maskerad. Där brukade förekomma en hel svärm av sådana här små uppenbarelser vid helgerna, och vi kallade dem älvor. Men hur kom en sådan gäst in i min hall?
— Ja, sannerligen! utropade den gode gamle pastor Wilson. Vad kan detta vara för en liten röd fågel? Jag tycker mig ha sett någonting liknande, när solen lyst genom rikt målade fönster och ritat röda och gyllene figurer på golvet. Men det var i det gamla landet. Hör du, mitt barn, vem är du och vad tänker din mor på, som styr ut dig på detta underliga sätt? Är du ett kristet
