att den gav genljud i hallen och även den tomma rustningen klingade, det ligger sanning i vad Hester säger och i den känsla, som lägger orden i hennes mun! Gud gav henne barnet och gav henne också en instinktiv kunskap om dess natur och krav — bägge till synes så säregna — en kunskap som ingen annan dödlig kan äga. Och ligger det icke dessutom någonting skakande heligt i förhållandet mellan denna moder och detta barn?
— Vad! — hur menar ni, min gode pastor Dimmesdale? avbröt guvernören. Förklara detta, om jag får be!
— Det måste förhålla sig så, återtog den unge prästen. Ty om vi dömer annorlunda, säger vi icke därmed att den Himmelske Fadern, allt kötts skapare, skulle ha ansett synden för ett ringa ting och icke fäst avseende vid skillnaden mellan syndig lusta och helig kärlek? Detta barn av sin faders skuld och sin moders skam har kommit ur Guds hand för att på mångahanda sätt verka på hennes hjärta, hon som nu så allvarligt och med så mycken bitterhet i sinnet hävdar sin rätt att få behålla sitt barn. Det har skänkts henne till välsignelse, hennes livs enda välsignelse! Utan tvivel har det, såsom hon själv har sagt oss, blivit henne skänkt till botgöring, en pina som griper henne i månget oanat ögonblick, en smärta, ett styng, en ständigt återkommande ångest mitt i hennes korta stunder av glömska och glädje. Har hon icke uttryckt denna tanke i det stackars barnets dräkt, som så starkt påminner oss om den röda symbolen, som bränner hennes bröst?
— Väl talat! utropade den gode pastor Wilson. Jag fruktade, att kvinnan icke hade bättre vett än att vilja göra en gycklare av sitt barn.
— O nej, icke så! fortfor Dimmesdale. Tro mig, hon inser det heliga under, som Gud har gjort i och med detta barns tillvaro. Och hon kanske också känner — vilket jag för min del anser vara sant — att denna goda gåva framför allt hade till uppgift att hålla moderns själ vid liv och rädda henne från de ännu svartare djup av synd,
74
