dit Satan eljest kunde ha försökt att störta henne. Därför är det gott för denna arma, syndfulla kvinna att hon har ett odödligt barn i sin vård, en varelse som skall bli delaktig av evig salighet eller evig fördömelse, som hon skall fostra till rättfärdighet och som i varje ögonblick skall påminna henne om hennes fall men dock lära henne, likt en skaparens heliga underpant, att om hon leder barnet till himmelen, skall barnet även leda sin moder dit! I detta är den syndfulla modern lyckligare än den syndfulle fadern. Låt oss alltså, för Hester Prynnes skull lika väl som för det stackars barnets, lämna dem åt varandra, såsom Försynen har funnit för gott!
— Du talar med ett sällsamt allvar, min vän, sade gamle Roger Chillingworth.
— Och det ligger en djup mening i vad min unge broder har sagt, tillade pastor Wilson. Vad säger ni, högvördige guvernör? Har han icke fört den stackars kvinnans talan väl?
— Det har han sannerligen gjort, svarade den tilltalade, och har framlagt sådana argument, att vi skall lämna saken som den nu står. Åtminstone så länge kvinnans uppförande icke vidare väcker anstöt. Dock är det nödvändigt, att barnet undergår en regelrätt och föreskriven prövning i katekesen, av dig eller pastor Dimmesdale. Och när den tiden kommer, måste man se till, att hon går både i skolan och i kyrkan.
Då den unge prästen slutat tala, drog han sig några steg tillbaka från gruppen och stod med ansiktet till hälften dolt av gardinens tunga veck, medan hans skugga, som solskenet kastade på golvet, ännu darrade av häftigheten i hans vädjan till de andras känslor. Pearl, den oroliga och fladdrande lilla älvan, smög sig fram till honom helt sakta, tog hans hand i båda sina och lade sin kind mot den med en smekning så öm och så förstulen, att hennes mor som såg den, frågade sig själv: “Är detta min Pearl?”
