natur av sin far eller sin mor. Låtom oss gräva litet djupare ner mot ådern!
Efter att därpå länge ha sökt och letat i prästens dunkla inre och träffat på en myckenhet dyrbart materiel, upphöjda strävanden för människornas väl, varm kärlek till själar, rena känslor, medfödd fromhet, stärkt genom tanke och studier och upplyst av uppenbarelser — vilket allt ovärderliga guld kanske endast var värdelöst skräp för den sökande vände han besviken om och började forska åt annat håll. Han trevade sig fram så smygande, med så försiktiga steg och så vaken uppmärksamhet som en inbrottstjuv i ett rum, där en mäniska ligger endast halvsovande — eller kanske fullt vaken — och där han vill stjäla en skatt, som denna människa vaktar, rädd om den som om sin ögonsten.
Oaktat all hans försiktighet kunde det ibland hända, att golvet knarrade, hans kläder frasade, skuggan av hans förbjudna närvaro föll över hans offer. Med andra ord, pastor Dimmesdale, vars nervösa känslighet ofta tycktes vara ett slags andlig intuition, fick en obestämd förnimmelse av att någonting som hotade hans frid hade trängt sig på honom. Men gamle Roger Chillingworth hade också förnimmelser, som nästan voro intuitiva. Då prästen kastade sina skrämda ögon på honom, såg han endast läkaren, sin välvillige, vaksamme, deltagande, men aldrig påträngande vän.
Emellertid skulle kanske Dimmesdale ha genomskådat denna persons karaktär fullkomligare, om icke en viss osund uppfattning, som sjuka hjärtan ofta äro underkastade, hade gjort honom misstänksam mot hela mänskligheten. Då han icke förlitade sig på någon människa som sin vän, kunde han icke urskilja sin fiende, när denne verkligen uppenbarade sig. Därför fortfor han att umgås förtroligt med honom och tog dagligen i sitt arbetsrum emot den gamle läkaren eller besökte honom i hans laboratorium och såg för nöjes skull på de processer, genom
