vilka örter förvandlades till kraftigt verkande läkemedel. En dag satt Arthur Dimmesdale med pannan lutad mot handen vid det öppna fönstret, som vette mot kyrkogården, och samtalade med Roger Chillingworth, medan den gamle mannen undersökte en knippa växter av otäckt utseende.
— Var, frågade han och sneglade på växterna — ty det var en egendomlighet hos prästen, att han nu för tiden sällan såg direkt på någonting, vare sig människor eller döda föremål — var, min goda doktor, har du plockat de där växterna med så mörka och slokande blad?
— Här bredvid på kyrkogården, svarade läkaren utan att se upp från sin sysselsättning. De är nya för mig. Jag fann dem växande på en grav, som inte har någon gravvård eller något annat minnesmärke över den döde, endast detta fula ogräs, som åtagit sig att hålla hans minne vid liv. Det växte fram ur hans hjärta och symboliserar måhända någon ohygglig hemlighet, som begrovs med honom och som han hellre bort bekänna under sin livstid.
— Kanske han ivrigt önskade det men inte kunde, sade pastor Dimmesdale.
— Och varför? genmälde läkaren. Varför icke, då alla naturens krafter så allvarligt påkallar syndens bekännelse, att detta svarta ogräs har spirat upp ur ett nedmyllat hjärta för att uppenbara ett förtegat brott?
— Det där är ju bara en fantasi av dig, min käre vän, svarade prästen. Det kan, om jag tror rätt, inte finnas någon makt utom den gudomliga barmhärtigheten som kan uppenbara, vare sig med uttalade ord eller med bilder och symboler, de hemligheter, som kunnat begravas med ett människohjärta. Det hjärta, som hyser sådana brottsliga hemligheter, måste behålla dem till den dag då alla dolda ting skall varda uppenbarade. Icke heller har jag så läst och förstått den Heliga Skrift som skulle detta avslöjande på den yttersta dagen av mänskliga tan-
92
