härlighet och människors välfärd, ryggar de tillbaka för att visa sig svarta och nedfläckade inför människornas åsyn, därför att i så fall hädanefter intet gott kan uträttas av dem, ingen av det förflutnas onda gärningar försonas genom bättre handlingssätt. Därför går de till sin egen outsägliga pina omkring bland sina medmänniskor, till utseendet rena som nyfallen snö, medan deras hjärtan är besudlade och fläckade av den orättfärdighet, som de ej kan befria sig ifrån.
— Dessa människor bedrar sig själva, sade Roger Chillingworth med litet mera eftertryck än vanligt och med en liten åtbörd med pekfingret. De fruktar att bära den skam, som rätteligen tillkommer dem. Deras kärlek till nästan, deras iver att tjäna Gud — dessa heliga impulser må bo i deras hjärtan eller ej vid sidan av de onda gäster, för vilka deras skuld öppnat dörrarna och som måste fortplanta en djävulsk avkomma inom dem. Men om de söker lova och prisa Gud, må de då icke lyfta sina orena händer mot himmelen! Om de vill tjäna sina medmänniskor, må de göra det genom att manifestera makten och verkligheten hos samtalet som tvingar dem att ångerfulla och botfärdiga böja sig i stoftet! Vill du väl att jag skall tro, min vise och fromme vän, att ett falskt sken kan vara bättre — kan uträtta mera för Guds härlighet och människornas välfärd än Guds egen sanning? Tro mig, sådana människor bedrar sig själva!
— Kanhända, sade den unge prästen i likgiltig ton, liksom om han avstod från en diskussion, som han ansåg icke hörde till saken eller var oförnuftig. Han ägde verkligen stor förmåga att slå ifrån sig varje ämne, som upprörde hans alltför känsliga och nervösa temperament. Men nu skulle jag vilja fråga min skicklige läkare, om han uppriktigt anser mig ha dragit någon nytta av den vänliga omvårdnad han ägnat min bräckliga stofthydda?
Innan Roger Chillingworth hunnit svara, hörde de ett
94