taga reliken från honom och giva den åt mig. Men om ni vill, att han skall pinas tills havet en gång mottar hans lik, då skall ni låta honom behålla den. Ja, överväg detta själv. I morgon väntar jag ert svar.»
Kriften gick bort och lämnade Monica åt hennes egna betraktelser. Hon insåg nu, att denna egendomliga varelse på något sätt stod i förhållande till hennes mans öde.»
»Vad funderar du på», sade Filip, som kom fram till henne, där hon satt.
Monica svarade inte genast.
Hon undrade om hon skulle säga honom allt, och det beslöt hon att göra. Hon återgav samtalet som hon haft med Kriften.
Filip svarade inte. Han satte sig vid hennes sida och tog hennes hand i sin, och hon lutade huvudet mot hans axel.
»Vad har du i sinnet», sporde han efter en stund.
»Jag kunde inte taga din relik, Filip, men vill du giva mig den?»
»Men min far, Monica. Skall han då lida sitt straff i evig tid?»
»Jag skulle i alla fall gärna vilja avvända ditt öde», sade hon.
»Och jag ditt. Du borde lyda hans råd och fara hem.»
»Jag har inte varit bunden vid någon ed att följa dig, men från detta ögonblick svär jag, att icke lämna dig.»
»Nej, Monica.»
»Du kan inte hindra mig.»
Filip förde tyst hennes hand till sina läppar, och detta ämne återupptogs icke mellan dem.
Följande afton kom Kriften åter till Monica.
»Nå, frun», sade han frågande.
»Kriften, det blir ingenting av ert förslag, men i alla fall skall ni ha stor tack.>
»Men vad har ni för anledning att följa honom och dela hans grymma öde?»
96
