»Jag är hans hustru.»
»Jag beundrar er, men det gör mig ont.»
Därmed ilade Kriften bort.
Utrecht seglade vidare från Gambrun, anlöpte Ceylon och seglade in i de ostindiska farvattnen.
Efter sitt sista samtal med Monica tycktes Kriften undvika både henne och Filip. Han gjorde dock icke som förr något försök att sätta upp manskapet ombord och kom icke med sina tidigare spydigheter mot Filip. Vad han sagt Monica och Filip gjorde också inverkan på dem, och de voro nu tysta och tungsinta. När de sutto tillsammans var det med en känsla, att de kanske snart skulle berövas varandras närhet. Men också beredde de sig att möta det värsta.
Krantz undrade vad det var för en förändring som skett, men han kunde naturligtvis inte sätta den i sammanhang med Kriften, som för honom var en helt vanlig människa.
Utrecht var inte långt från Andamanerna, då Krantz en morgon kom in och purrade Filip.
»Det är all utsikt till att vi få en tyfon», sade han. »Både barometern och vädret se hotande ut.»
»Gör genast allt klart. Fira bramseglen och reva märsarna. Om en minut skall jag vara på benen.»
Filip skyndade upp på däck. Vattnet var smult, men vindens susning i luften tydde på, att orkanen var i antågande.
En vitaktig dimma, som blev tätare och tätare sänkte sig ned över fartyget. Besättningen purrades och allt löst på däck fördes ned och kanonerna surrades.
Nu kom en vindstöt som krängde fartyget över åt läsidan, därefter åter en stöt och så en ännu starkare, men fartyget reste sig igen och låg rätt på kölen.
Fastän det var lugnt ett ögonblick började sjön häva sig våldsamt och piskades till skum, och därefter kom tyfonen sopande fram över vattnet.
