»Fall med rodret», ropade Filip. »De tycks inte se oss.»
Rodret vreds, men folket på däck stannade som förstenade vid den fruktansvärda synen. Fartyget girade litet, men främlingen höll fortfarande ned på dem, och då brast det sista av Utrechts segel, så att fartyget förlorade sin styrfart.
»Skepp ohoj», vrålade Filip i roparen, men stormen kastade luren tillbaka.
»Skepp ohoj», ropade Krantz från relingen och svängde med mössan.
Det tjänade intet till. Skeppet kom mot dem, och vattnet forsade om bogen, och det var nu endast ett par fartygslängder från Utrecht.
»Skepp ohoj», ropade alla matroserna med all sin kraft, men ingenting hjälpte.
Det främmande fartyget kom rakt ned mot dem.
Manskapet på Utrecht, som väntade, att deras fartyg skulle klyvas på mitten vid sammanstötningen, kröp upp på lovarts reling. Alla voro färdiga att gripa tag i tacklingen på det främmande skeppet och klättra ombord på det.
Monica hade kommit upp på däck och tog Filip i armen.
»Stöd dig på mig», sade Filip, men fick icke fram mera.
Det främmande fartyget rörde nu vid deras.
Matroserna på Utrecht grepo efter det främmande fartygets tackel och spiror, men de grepo i luften. Det fanns ingenting att taga fäste i. Det fanns icke ett stöd. Det främmande fartyget syntes tyst och stilla gå rakt genom Utrecht. Masterna gingo icke över bord. Timret varken knakade eller gav sig. Bramrån gick genom fockmasten på Utrecht, men ingenting hördes, ingenting skedde, och intet spår av skada kunde förmärkas.
»Monica», ropade Filip. »Det är dödsseglaren, det är min fader!»
Matroserna på Utrecht blevo mera förfärade över detta
