Fartyget trycktes formligen ned mot vattnet och blev liggande med relingen i vågorna. En stund efteråt hade stormen gått över, men det blåste ännu friskt och sjön vräkte våldsamt. Inom en timme kom ovädret tillbaka nu häftigare än förut. Regnet störtade i strömmar, och fartyget lade sig åter med religen i vattnet.
»Nu klarnar det i lovart», sade Krantz.
»Nej, det kan jag inte märka», svarade Filip, och fick genast en ond aning.
»Det värsta kommer nog nu», sade en dämpad röst bakom Filip.
»Det var Kriften som talade.
»Seglare i lovart som länsar för stormen», ropade Krantz.
Filip såg i lovart, och på den punkt där det var klarast mot horisonten såg han ett skepp för märsar och fock styra rakt ned på dem.
»Det är ett mycket stort fartyg, giv mig kikaren», ropade han.
Men innan han fått kikaren lade sig dimman tät mellan de båda fartygen, och man kunde inte se den främmande seglaren.
»Ingen vet», sade Filip. »Vi måste hålla skarp utkik så att den där inte går på oss i dimman.»
»Den måste ha sett oss», sade Krantz.
Två minuter efteråt rasade åter orkanen, och det blev svart som i en säck. Det var som om en tjock dimma täckt omgivningen, och man kunde icke se annat än havets vita skum. Stormseglet gav efter för vindens tryck och slets i trasor, som hängde och smattrade med ett väsen och dån som överröstade stormens brak.
Åter lättade dimman en smula.
»Seglare på lovart bog, tätt inpå oss», ropade utkiken.
Krantz och Filip rusade upp på relingen och sågo det stora fartyget hålla ned på Utrecht.
98
