Återigen sjönk hon i dvala, och så låg hon tills vid middagstid följande dag.
När hon ånyo reste sig upp, kände hon sig mycket svag. Runt om syntes blott himmel, hav och de små öarna i fjärran.
Natten föll på, och tunga moln stego upp vid horisonten. Åskan började mullra, och väldiga blixtar lyste upp flotten. Till sist tycktes hela himlen stå i lågor och luften dånade av åskan.
Vinden övergick till storm och böljorna började leka med timmerflotten som ibland fullständigt översköljdes.
Monica fann detta betydligt bättre än att ligga och försmäkta i den glödande solen. Hon var nu övertygad om att hennes slut var nära, och hon längtade efter befrielse från lidandet.
Efter åskvädret följde ett störtregn, som varade till dagningen, då solen åter bröt fram brännande het. Monica kände nu, att hon icke längre hade motståndskraft, och hennes sinne började omtöcknas. Hon tyckte sig se kokospalmer omkring sig i en sval lund, och i den tyckte hon att Filip kom henne till mötes. Hon ansträngde sig för att resa sig upp för att ila honom till mötes, men hennes lemmar vägrade att göra sin tjänst. Hon ropade på Filip och sjönk åter ned utmattad på flotten…
Filip å sin sida märkte genast en förändring, så snart han kastat Kriften i havet. Det var som om vinden vände sig, och efter ett par timmar nådde flotten stranden av en stor ö, bevuxen med kokospalmer.
Palmträden erbjödo en svalkande skugga, och de skeppsbrutna kunde i rikt mått vederkvicka sig av saften ur kokosnötterna.
Filip kunde dock icke giva sig ro mer än ett par minuter, förrän han åter rusade upp för att springa utmed stranden och spana ut över vattnet efter Monica.
Krantz följde efter honom för att trösta.
