»Hon är borta för alltid», ropade Filip gång på gång.
»Nej, Filip», sade Krantz, »hon kommer nog tillbaka. Jag har en bestämd känsla av att hon blivit räddad.»
»Bara jag kunde känna detsamma», sade Filip och skakade på huvudet.
»Om du tänker närmare på saken», fortsatte Krantz, »så skall du medge, att det kanske var bättre, att hon på detta sätt skildes från oss än att hon kommit med hit till ön. och dessa vilda sällar. Man vet inte om de skulle haft försyn för henne för att hon är din hustru. Nej, Monica har efter min uppfattning blivit räddad på ett underbart sätt.»
»Det tror jag nu inte, men vi få i alla fall genast börja söka efter henne, och det första vi ha att göra är att timra ihop en farkost.»
Krantz blev glad över att det var något som kunde sysselsätta Filip.
»Ja, det måste vi göra», sade han. »Och vi måste rädda åt oss en del av provianten, innan den tar slut.
Manskapet hade slagit sig ned under palmerna, och sedan de nu druckit sig otörstiga sutto de vaggande och tysta och bevakade varandra oroliga att den ene skulle bestjäla den andre. Det var som om en förbannelse vilat över dessa penningar.
Filip och Krantz arbetade på att bygga sin farkost hela eftermiddagen, och när kvällen kom sjunko de uttröttade ned under palmerna och njöto en vederkvickande sömn.
Emellertid hade penningbegäret fullkomligt omtöcknat manskapet, och då de på flotten funnit återstoden av brännvinsförrådet, blevo de alldeles galna. De kastade sig över varandra med vapen i hand och började bokstavligen förgöra varandra. När det endast var sex man kvar i livet, började dessa spela med varandra om skatten och efter en stund började åter blodbadet.
Filip och Krantz stego ombord på sin farkost, som visade sig väl motsvara sitt ändamål, och de hade försett sig med
110
