närmande. Hennes längtan att komma bort från platsen blev för var dag större. Äntligen kom det fartyg, som hon skulle medfölja, och kommendanten föll på knä för henne och förklarade sin kärlek samt besvor henne att icke resa utan stanna där och förena sina vidare öden med hans.
Monica svarade försiktigt, ty hon visste att hon var i hans våld. Hon sade, att hon först måste skaffa sig fullständigt visshet om hennes man var död. Hon ville fara till Goa, och om hon där finge bekräftelse på att hon var änka, skulle hon skriva till kommendanten.
Fullt och fast övertygad om att Filip måste ha omkommit nöjde sig kommendanten med denna förklaring och lovade, att om han själv finge bekräftelse på Filips död, skulle han komma till Goa och meddela henne.
En halvtimme senare hade fartyget kommit, och passagerarna började gå i land. Monica lade märke till att det var en präst med i sällskapet. Hon ryckte till utan att veta varför, och då hon mötte prästen fick hon se, att det var pater Seysen. Han hade sänts ut till Goa för att verka vid därvarande inkvisitionsdomstol.
I glädjen över att se ett bekant ansikte och glömsk av de förhållanden, under vilka de skilts, räckte hon honom genast handen.
Pater Seysen tog mycket kallt mot hennes hand.
»Gud välsigne och förlåte dig, min dotter, som jag gjort för länge sedan», sade han med ett leende i ögonvrårna som Monica icke kunde förstå.
Monica erinrade sig plötsligt vad som hänt, och hur förtalet spritts kring prästen för hennes skull. Hon rodnade djupt och skyndade att berätta om skeppsbrottet och vad som sedan hänt.
Pater Seysen sade sig finna det riktigast att följa Monica till Goa, och följande dag avgick fartyget. Monica sade farväl till den förälskade kommendanten, men i detta ögonblick tänkte hon, att det möjligen kunde vara nyttigt att ha
114
