denne till vän, om pater Seysen skulle visa sig ha hämnd i sinnet.
De kommo lyckligt och väl genom indiska arkipelagen och seglade över Bengaliska viken.
Ungefär samtidigt med att fartyget närmade sig Goa, landade en liten bräcklig farkost på östranden, där Monicas flotte tidigare anträffats av infödingarna. Det var Filip och Krantz, som av vindarnas nycker snarare än på egna beräkningar förts till denna punkt. De stötte här på infödingar, som förde dem till huvudorten för stammen och överlämnade dem i en av byns största bambuhyddor till en mäktig man, som visade sig vara hövdingen. När han fick höra, att de båda vita männen icke voro portugiser, blev han förtjust och trakterade dem med all den välfägnad hans svarta kokerskor förmådde tillreda.
Det bekräftades här, att Monica räddats och förts till det portugisiska fortet på ön Tidor.
Filip bad hövdingen, att han skulle förhjälpa dem att komma till Tidor, där hans hustru var. Efter några överläggningar föreslog hövdingen, att Filip och Krantz skulle anföra hans folk mot portugiserna, som de uppriktigt hatade, och om fortet erövrades, skulle ju Filip samtidigt kunna befria sin hustru.
Det fanns ingenting annat att göra än att gå in på denna plan, och stammen kallades i vapen, varefter det gjordes stora förberedelser för avresan.
Efter några dagar drog en flotta på fyra fartyg åstad med fyra malmkanoner och ett oräkneligt antal småbåtar för att anfalla fortet på Tidor. Styrkan räknade sju tusen man.
Filip och Krantz landsatte folket under nattens skydd, men genast vid en första rekognoscering fann man, att fortet icke skulle kunna betvingas med dessa fyra kanoner. Det måste göras upp en ny plan.
Mot morgonsidan gjordes första anfallet på följande sätt:
