Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Det är din far jag vill tala med dig om nu, Filip. Alla tro ju, att han drunknade.»

»Gjorde han inte det då?» frågade Filip förvånad.

»Nej, det gjorde han inte.»

»Men han har ju länge varit död?»

»Nej… jo… nej, det har han inte», stammade hon och lade händerna över ögonen.

Filip, som trodde, att hon talade i yrsel, återtog:

»Men var är han då, mor?»

Hans mor rätade upp sig, och hela hennes kropp skalv, när hon talade:

»Han är dömd att leva och att likväl vara död.»

»Tala om hemligheten, mor, skynda…»

»Din fars sinne liknade tyvärr alltför mycket ditt, Filip. Om du blott ville taga varning av hans grymma öde, mitt barn. Han var modig och dristig och en mycket god sjöman, sade man. För något mer än sjutton år sedan for han till Indien med en dyrbar last i sitt vackra skepp Amsterdam. Det var hans tredje resa, Filip, och det skulle ha varit hans sista. Det är ingen avundsvärd lott att vara sjömanshustru. Där sitter man ensam och allena, medan ljuset brinner ned, och lyssnar till stormens tjut, som varslar om sorg och olycka. En natt hade du fallit i sömn så tryggt, och jag hade suttit bredvid dig. Du hade smålett i sömnen mot mig och viskat: ’mor’. Jag kysste dig och föll på knä och bad för dig och din far. Jag anade ej vilken fruktansvärd dom, som redan då fallit över honom. Jag gick från dig och ned i det rummet, som sedan den natten för alltid varit stängt för alla. Jag satte mig att läsa, ty det stormade starkt, och när stormen tjuter, kan en sjömans maka sällan sova lugnt. Det var midnatt. Regnet störtade ned, och utan att jag kunde förklara varför, kände jag mig så underligt ängslig till mods. Då blåste plötsligt fönsterluckorna upp, ljuset slocknade, och jag satt i fullständigt mörker. Jag ropade av ångest, men samlade mig åter och

8