gick till fönstret för att stänga luckorna. Då såg jag din far, Filip, ja, din far, komma mycket sakta in i rummet genom fönstret. Då han kommit in i rummet slötos luckorna och fönstret av sig själva. Ljuset flammade åter upp.»
Modern suckade och fortsatte:
»Jag kände en kall, våt hand omsluta min. Då blev jag lugn igen och glömde de övernaturliga tecken som följde med hans uppenbarelse. Jag trodde att han haft otur, och då jag såg min älskade man framför mig, kastade jag mig i hans armar. Hans kläder voro genomvåta och det var som om jag omfamnade ett isblock.
’William’, ropade jag», fortsatte modern efter ett uppehåll, »’tala till din Catharine.’
’Ja’, sade han högtidligt. ’Min tid är kort.’
’Nej, nej’, utropade jag, ’du har förlorat ditt fartyg, men du är själv här, och du får inte gå till sjöss mera.’
’Jag är inte här som förr, bliv inte rädd’, sade han, ’men hör nu på. Jag har inte förlorat mitt fartyg, Catharine, men jag har förlorat… Fråga inte men hör noga på. Jag är inte död, men jag är heller inte levande. Jag svävar mellan denna världen och andarnas rike. Hör nu på. I nio veckor trotsade jag förgäves elementen för att runda Godahoppsudden, och i nio veckor till försökte jag att trots vind och ström komma förbi, men utan framgång. Då hånade jag Försynen och hädade på det grövsta. Folket ombord, som var uttröttat, ville att jag skulle återvända till Taffelviken, men det ville jag inte, och så blev jag utan att vilja det skuld till en människas död. Lotsen satte sig upp emot mig. Han ville övertala folket att binda mig, och då han ville gripa mig, slog jag i mitt raseri till honom så hån föll, och då fartyget i detsamma gjorde en överhalning, föll han över bord och sjönk. Men inte ens detta kunde återföra mig till besinningen. Jag svor vid det stycke av korset som ligger i reliken som du brukar bära om halsen, att jag trots storm och sjö och himmel och hel-
