Den kolossala förlusten av människoliv, det väldiga dånet och de mot himlen uppflammande eldslågorna skrämde återstoden av negrerna på flykten, och de rusade hals över huvud i vildaste oordning tillbaka till sina båtar på stranden.
Medan Filip och Krantz viskande överlade om vad som vore bäst att göra, hade en avdelning portugiser gjort ett utfall mot de flyende negrerna, och då Filip och hans vän beredde sig att försiktigt draga sig tillbaka stodo de plötsligt ansikte mot ansikte med de återvändande portugiserna. De blevo genast tillfångatagna och förda till kommendanten. All tanke på motstånd skulle ha varit fåfäng inför denna övermakt.
Kommendanten lät förhöra de båda fångarna, och efter en i hast gjord överenskommelse uppgåvo de båda, att de förts som fångar med av negrerna, som tagit dem för portugiser, men att de efter det misslyckade anfallet på fortet lyckats fly.
Kommendanten förklarade att han skulle tänka på dem, och skickade dem under tiden i förvar i en av fästningens celler.
Det fängelse, där Filip och hans vän nu hamnade, var allt annat än behagligt. Det var en kall källare under fortet, och endast en smal liten glugg lämnade luft och ljus åt de inspärrade. Fyra kalla väggar och ett stengolv utgjorde rummets inredning.
Filip, som brann av längtan att höra något om Monica, började tilltala soldaten, som förde ned dem i cellen, med den lilla portugisiska kunskap som han behärskade.
»Får jag fråga min gode vän?» började han.
»Gärna det», svarade soldaten och låste dörren.
De sutto nu där nere ensamma och väntade att soldaten skulle återkomma, men ingen syntes till.
Filip satte sig på golvet och lutade sig mot väggen.
Krantz, som icke var så modfallen, promenerade fram
