Folket hade hopsamlat stora massor av torra kokos- och palmblad och närmade sig därmed palisaderna, där det medförda materialet antändes. Meningen var, att man på detta sätt skulle bränna sig genom pålverken och sedan storma de inre palisaderna.
Negerkrigarna lade av sig alla ljusa klädesplagg för att ej synas vid eldskenet. Beväpnade med sina kroksablar kröpo de fram så långt de kunde för eldskenet och höllo sig redo för stormningen.
Lågorna slogo högt upp mot skyn, under det att fortets kanoner började spela mot de anfallande. Negrerna stupade i massor, men ständigt ryckte nya skaror fram. Röken började emellertid snart besvära folket i fortet. Ett par av byggnaderna hade fattat eld. Medan portugiserna drogo sig tillbaka från utanverken för att försvara sig i citadellet, stormade negrerna in och sablade ned alla som icke tillräckligt hastigt hunno undan.
Filip och Krantz kröpo försiktigt fram för att taga fortet i närmare betraktande, och de insågo nu att detta anfall icke skulle kunna lyckas. De inre fästningsverken voro uppförda av sten, och massor av kanoner späckade vallarna över varandra.
»Hade vi bara haft stormstegar, skulle det möjligen ha kunnat lyckas», sade Filip och skakade på huvudet.
»Nej, ni kommer aldrig att taga det fortet, Filip van der Deeken», sade en röst bakom honom, och rösten skar som en kniv i Filip.
Det var lotsen Kriften.
Han hade knappt visat sig, förrän ett väldigt brak uppstod. Palisader, stenar och massor av negrer kastades högt upp i luften, och en fruktansvärd panik uppstod bland de anfallande.
Elden hade nått en krutkällare under de yttre palisaderna.
»Se där ja», sade Kriften. »Det går inte alls det…»
116
