Hoppa till innehållet

Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Om han var, han var galen, och hade inte pater Seysen kommit, skulle han aldrig ha låtit henne fara, fast hon var gift med en annan.»

»Det var till Goa hon reste?»

»Ja, med ett fartyg som skulle passera där. Hon var nog glad att komma bort. Kommendanten sprang efter henne hela dagen lång, och hon sörjde tydligen över sin man. Vet ni, om hennes man lever?»

»Nej, vi ha ingenting hört om honom.»

»Nå, om han lever hoppas jag för hans skull, att han inte kommer hit, ty skulle kommendanten få honom i sitt våld, så är det förbi med honom. Men nu måste jag gå, om ni vill mig något så kom ihåg, att jag heter Pedro.»

Därmed gick soldaten.

»Nu ha vi i alla fall skaffat oss en vän och fått upplysningar som inte äro så litet värda», sade Krantz.

»Det är mycket viktiga saker vi hört. Monica är alltså i Goa.»

»Jag är säker på att hon är i goda händer.»

»Ja, pater Seysen är en förträfflig man», sade Filip.

»Men nu gäller det att komma härifrån så snart som möjligt. Vi måste underteckna papperet i morgon.»

»Nå ja», sade Filip, som nu sjönk hän i sina egna funderingar.

De satte sig på marken, och lutade mot bröstvärnet somnade de snart in.

På morgonen kom den lille kommendanten slamrande med sin väldiga sabel, som släpade efter honom i ett övermåttan stort gehäng.

Kommendanten befallde dem barskt följa med in i hans bostad. Han frågade om de nu voro villiga att underteckna papperet eller om de ville återvända till fängelset. Krantz svarade, att de voro fullt och fast övertygade om att kaptenen var död, och att de voro redo att underteckna

123