papperet. Kommendanten visade sig nu mycket vänlig, och sedan han låtit hämta skrivmaterial uppsatte han handlingen, som Filip och Krantz undertecknade med ett par av matrosernas namn.
När detta var undanstökat blev kommendanten så förtjust, att han inbjöd de båda att äta frukost med sig.
Under måltiden lovade han, att de säkert skulle komma bort från ön med första lägenhet. Han bad dem också stanna till middag och Krantz gjorde sig särskilt till vän med honom. När de senare sutto och rökte, och kommendanten var på ett förträffligt humör, vågade Krantz fråga varför han så gärna ville ha bevis på att kaptenen var död. Till svar fick han till Filips häpnad veta, att Monica hade samtyckt att gifta sig med honom, om han kunde framlägga ett sådant dokument.
»Det är omöjligt», ropade Filip och for upp.
»Omöjligt, varför det?» utropade kommendanten och såg ond ut.
»Jag skulle också ha sagt, att det är omöjligt», sade Krantz för att rädda situationen, »men om herr kommendanten sett hur den kvinnan svärmade för sin man, skulle också ni funnit det omöjligt. Men se kvinnor…»
»Ja, det var just det jag skulle säga», tillade Filip. »Men det är ju också fullt förklarligt, då man ser er, herr kommendant.»
Blidkad av detta smicker snodde kommendanten sin mustasch och såg mycket viktig ut.
»Ja, vi militärer bruka ju ha framgång hos det täcka könet», sade kommendanten. »Kom nu så skall vi dricka hennes skål. Den sköna Monica van der Deeken må leva!»
»Leve den sköna Monica van der Deeken», instämde Krantz och drack ut sitt glas.
»Men herr kommendant, är ni inte rädd för att hon i Goa kommer att se sig om efter en annan man?» undrade Filip.
124
