Han gjorde en paus som för att draga andan, och därefter fortsatte han mera dämpat:
»Korpral, befall hit manskapet, genast… hastigt.»
Filip och Krantz insågo, att det vore lönlöst att neka. De lade armarna i kors och sade inte ett ord.
»Ni ha lurat mig, men ni ha fallit i er egen grop», fortsatte kommendanten. »Jag har det papper som ni undertecknat, och jag kommer också att använda det. Ni är död, kapten, det vet ni. Jag har er underskrift på det, och er hustru kommer att tro det.»
»Hon har nog bara skämtat med er, herr kommendant», sade Filip. »Om hon haft sin fulla frihet, hade hon inte behövt besvära sig med att svara på edra sannolika oförskämdheter.»
»Nå, fortsätt bara. Nu är det i alla fall min tur. Korpral, till fängelset med dessa båda.»
Soldaterna marscherade i väg med de båda fångarna, och Kriften följde efter. När de kommit ett stycke på väg slet Krantz sig lös och gav Kriften ett slag så att han for utför halva fästningsvallen.
»Det där var ett karlatag», ropade Kriften flinande och såg upp efter Krantz.
Det var emellertid ännu en som såg när de fördes ned till fängelsehålan, och det var soldaten Pedro. Av hans blick förstodo de, att de här i alla fall hade en vän att lita på, om det skulle gälla. Men det var också deras enda hopp, då de hörde nycklarna vridas om i den tunga dörren.
»Vad ha vi nu för utsikter att slippa undan denne tyrann?» utbrast Filip modfallen.
»Det ser verkligen dystert ut för tillfället, men det kan nog bli bättre», sade Krantz, som inte lät skrämma sig av en motgång.
Efter en stund fick Krantz en idé.
»Vet du, jag har det», sade han.
»Vad har du?»
126
