»Kanske nyckeln ut ur detta hål. Du vet skatten. Hur mycket kommendanten än tycker om din Monica, så är det dock säkert något som han tycker mera om, och det är pengar.»
Filip fångade genast hans tanke.
»Det är verkligen ett uppslag», sade han.
»Tänka sig den där skurken Kriften», mumlade Krantz mellan tänderna.
Så snart kommendanten lugnat sig något lät han kalla Kriften till sig, men trots allt sökande stod lotsen nu icke att finna. Posterna på vallarna förklarade, att de icke sett honom, och man letade genom hela fästningsområdet utan att finna honom.
Pedro, som hade tillsyn över fångarna, kom nu med bud till kommendanten, att Krantz önskade tala med honom, och denne lät också tillkalla honom.
Krantz sade, att han hade ett viktigt meddelande att göra men att han inte vågade anförtro sig åt kommendanten, förrän han och Filip åter bleve försatta på fri fot.
Kommendanten tvekade, men till sist gick han in på denna begäran.
Filip gick in i ett rum, som anvisades dem, medan kommendanten tog Krantz med in till sig. Den lille löjlige krigsmannen såg ytterst villrådig ut. Han visste nu inte om han blivit lurad av Kriften eller hur saken över huvud taget hängde samman.
Krantz berättade nu följande:
»Ni har delvis blivit förd bakom ljuset av oss, herr kommendant. När vi kommo hit, dolde vi vår verkliga ställning för er. Senare nämnde jag, att min vän har en mycket inflytelserik ställning. Nu skall jag förklara saken ytterligare. Kapten van der Deeken hade med en mycket betydande penningsumma ombord på fartyget, då det förliste. Den var avsedd för en av kyrkorna i Goa, och när skeppet gick under, lyckades han rädda den på flotten.
