Skatten hade en gång tillhört en rik gnidare i Amsterdam, men efter hans död hade sonen skänkt summan till kyrkan. Skatten nedgrävdes på en ö, och man kunde nu misstänka, att lotsen Kriften skulle leta fram den. Han hade avslöjat dem här tydligen för att kommendanten skulle hålla dem i fängelse, och därigenom skulle han ostörd få tillägna sig skatten.»
»Det lär väl vara värt att undersöka», sade kommendanten. »Jaså, det är verkligen en skatt nedgrävd på en ö, ja, sådant har man ju hört talas om i romanerna. Men han kallade er vän van der Deeken. Han måste ju då vara hennes man.»
Krantz förstod, att kommendanten missuppfattat hans bekännelse och begagnade sig genast av detta.
»Min vän antog van der Deekens namn, sedan den verklige kaptenen gått under», sade han.
»Hade han planer på kaptenens hustru?»
»Jag kan säga, att han stod på en ganska förtrolig fot med henne, redan medan kaptenen levde.»
»Verkligen…»
Kommendanten suckade och bet sig i mustaschen.
»Ämnade han gifta sig med henne?»
»Det kan jag inte svara på, men han antog ju i alla fall hennes mans namn.»
»Nå, vet ni nu var skatten ligger?»
»Nej, det vet endast min vän.»
»Vill ni då säga honom, att jag uppriktigt beklagar vad som inträffat och att jag gärna vill tala med honom i morgon.»
»Det skall jag framföra.»
Kommendanten gick en stund fram och tillbaka i sitt rum och grubblade över vilket sätt som vore det bästa.
När han gjort upp sin plan, som var blodig och grym och gick ut på att alla som medverkade vid skattens framletande skulle röjas ur vägen efteråt, kom Pedro in.
128
