Pater Seysen tog nu hand om Monica, och för en gammal dyrbar ring, som hon burit på handen, fick hon aderton hundra holländska dukater, för vilka han hyrde en bostad hos en änka åt Monica.
Monica fick ett par luftiga och trevliga rum, men när hon frågade värdinnan vad det var för en stor byggnad framför fönsterna, ryste hon till vid svaret, att det var inkvisitionens byggnad. Pater Seysen gav henne en oförklarlig blick, och hon blev ännu mera förbryllad utan att veta varför.
Änkan hade en son på elva, tolv år.
»Det är den ende jag har i behåll», sade änkan.
Pojken såg trevlig ut, och Monica kände att hon snart skulle bli god vän både med änkan och pojken.
När Monica gjort sig hemmastadd i staden gick hon ut i basarerna och gjorde en del inköp. Det var en massa småsaker hon skaffat som hon i all hemlighet bar med sig under sin kappa.
»Äntligen», utropade hon och lade sig på soffan i sitt lilla hem. »Filip, Filip, nu har jag medel i mina händer att få veta var du är och om du lever.»
Den lille gossen kom nu in till henne och smekte henne då han tyckte hon såg sorgsen ut.
»Var är din mor?» frågade Monica gossen.
»Hon är borta i kväll, men jag stannar hemma.»
»Nå, säg mig, kan du skaffa mig en gryta?»
Han såg förvånad ut.
»Ja, det kan jag. Det finns så många grytor i köket.»
»Är det någon som man kan elda i?»
»Ja då.»
Gossen blev intresserad.
»Kan du tiga också?»
»Ja då.»
»Och lova, att du inte talar om vad jag nu skall göra, så kanske du får se något lustigt.»
