»Ja, visa mig det.»
»Jag vet inte riktigt om något kommer att visa sig, men det kan hända, och du får inte tala om för någon vad jag skall göra.»
»Det lovar jag riktigt säkert.»
»Nå, då skall vi se…»
Monica tog grytan som gossen hämtat och lade några stycken träkol i den som hon antände. Därpå tog hon bläck och skrev några bokstäver på ett stycke pergament, medan hon sjöng några ord, som den lille gossen inte förstod. Sedan lade hon några örter och frön på elden och strödde pulver ur tre olika påsar ovanpå, så att en stark doft uppstod. Hon bad nu gossen sätta sig på en pall vid hennes sida och tog hans hand i sin. På insidan av hans hand ritade hon en fyrkant med bokstäver på sidorna, och i mitten hällde hon några droppar bläck, som bildade en spegel.
»Nu är allt färdigt», sade hon. »Vad ser du i bläcket?»
Hon lade nu mera rökelse på grytan och sjöng än en gång de obegripliga orden:
»Tursjun, Tursjun, stig nu ned,
Turjusjun, Turjusjun, kom med,
Ni båda tjäna ödet…»
Därefter talade hon:
»Välkomna båda två. Drag slöjan åt sidan!»
De bokstäver, som hon nedskrivit på pergamentet, hade hon klippt av på mitten med saxen. Hon lade nu bitarna i grytan, medan hon höll kvar gossens hand i sin.
»Säg mig nu var du ser.»
»Jag ser en man skynda sig bort», svarade gossen förskräckt.
»Du får inte vara rädd. Det är mera du skall se.»
Monica mumlade några obegripliga ord.
»Nu skall du säga, som jag ber dig: ’Filip van der Deeken kom fram’.>
132
