»Filip van der Deeken kom fram», upprepade gossen ännu mera förfärad.
»Säg mig nu vad du ser», sade hon ängsligt.
»Jag ser en man ligga i vit sand… men nu vill jag inte se mer…»
»Vänta lite! Säg nu hur mannen är klädd.»
»Han har en kort rock och vita byxor. Han ser sig om. Han tar fram något som han bär om halsen och ser på det.»
»Det är han, det är han, och han lever», utropade Monica.
»Se nu igen», sade hon efter en stund.
»Han reser sig upp… men jag är så rädd.»
»Det skall du inte vara.»
»Jo, jag är rädd, låt mig slippa.»
Gossen vände handen och spillde ut bläcket. Monica kunde icke få veta mera, ty trolldomen var bruten.
Hon lugnade gossen med karameller och bad honom inte tala om det han sett henne göra.
Några dagar efteråt, när gossen var ensam hemma, kom han in till Monica och frågade, om de inte skulle leka samma lek igen.
Monica, som fullt och fast trodde, att hon på detta sätt skulle få veta något mera om Filip, gjorde genast alla förberedelser och tände på i grytan. Rummet fylldes med rök av de brinnande örterna, och hon mumlade sina mystiska ord.
Då rycktes dörren upp, och pater Seysen, gossens mor och en hel del andra personer kommo in i rummet.
»Nå, då hade jag alltså rätt när jag fann dig i Terneuse med dina syndiga häxkonster. Nu är du avslöjad, du kätterska häxa», röt prästen och korsade sig som för att skydda sig.
Monica såg hånfullt på honom och svarade lugnt:
»Jag tillhör inte er tro», sade hon. »Och jag vill aldrig tillhöra en religion som begagnar sig av att smyga genom
