Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Krantz. Kriften stod vid rodret. Han syntes nästan genomskinlig, och stirrade oavvänt mot ljusskenet.

»Bevara oss, heliga jungfru, vad är detta?» utropade Pedro, och soldaterna blevo alla ängsliga.

Ett brusande ljud som av svallvågor hördes från dimman i den riktning där skenet visat sig, och nu för varje ögonblick stegrades.

»Se där… där…»

Utkiken pekade ut över babords reling, och alla vände sina blickar i den anvisade riktningen.

Tvärs för om babord, knappast två kabellängder från Madonna, höjde sig masttopparna av ett fartyg. Efter följde rår och riggen. Allt högre steg den främmande seglaren, som om den stigit upp från havets djup. Den hävde sig allt väldigare och vattnet skummade och forsade om bogen, som om skutan haft en vansinnig fart.

»Brassa fyrkant», hördes en skärande kommandostämma på holländska från det främmande fartyget.

Monica ryckte till vid rösten.

»Filip», ropade hon. »Det var din röst.»

»Rätt så, rätt så», hördes Kriftens gälla stämma.

Med en väldig hake sprang Kriften till relingen och tog törn, och den främmande seglaren låg plötsligt stilla vid Madonnas sida.

Krantz och besättningen stodo stela av fasa, men Filip kände ett lugn som aldrig förr. Hans ögon hade hela tiden varit riktade mot fartyget, och han såg nu de ombordvarande.

Där stod hans fader, hans egen avbild, på kommandobryggan med roparen i hand. Där stodo de båda rorgängarna, som om de varit bildstoder, vita och orörliga, och upp i master och rår klättrade besättningsmännen. Men det var som om varje mån varit stel i kroppen, och deras rörelser voro klumpiga och valhänta.

»Belägg», kommenderade den äldre van der Deeken.


148