Märsarna surrades vid stänger och rår.
Mörkret tätnade ytterligare kring Madonna, samtidigt som det främmande fartyget steg fram i allt klarare ljus.
Filip stack handen in på bröstet och grep fast om reliken som han löste från kedjan.
Kort därefter lades ett par hakar över relingen på Madonna och styrmannen och kaptenen kommo över på däcket.
»Goddag, gott folk», hälsade styrmannen.
Endast Kriften svarade:
»Goddag, gamle kamrat», hälsade han den främmande styrmannen.
»Nej, se goddag Kriften, är du ute på havet? Du skulle ju lägga upp?»
»Ja, tiden är väl inne nu snart», sade Kriften.
»Vi äro här för att få några brev hem till Holland», sade styrmannen.
»Vi föra inte post», svarade Kriften.
»Det var märkvärdigt. Ingen vill ta våra brev.»
»Vad har du för post?» sporde Kriften.
»Jag har ett brev till min hustru», sade styrmannen. »Hon bor vid Waserkajen i Amsterdam.»
»Waserkajen i Amsterdam», upprepade Kriften med ett grin. »Det är över femtio år sedan den fanns till. Där ligger en stor skeppsdocka nu.»
»Men det kan inte vara möjligt.»
»Hur länge har du varit ute på sjön, min vän?» sade Kriften.
»Ja, det är inte gott att veta. Vi förlorade vår almanacka i en storm, och sedan ha vi ingenting vetat. Kompass ha vi ingen och vi kunna inte ta solhöjden mera, ty alla våra instrument ha gått över bord. Men tag nu vår post hem.»
Styrmannen lämnade ännu ett brev till Kriften.
»Och vem är det till?» frågade han.
