Han öppnade fönstret och såg ut. Det fanns inte en människa i trädgården, och det var stilla överallt. Månen höll just på att stiga upp.
Om en stund hördes försiktiga viskningar från häcken mot gatan. Trots mörkret fick Filip syn på fyra figurer, som kröpo in i trädgården. Han drog sig ett stycke in från fönstret och gick fram till Monica, som stod och ordnade med vapnen:
»De äro nu i trädgården, om ni vill titta ut för att få bevis på min sanningsenlighet.»
Monica såg ut genom fönstret och lade sin hand på Filips arm.
»Ni får inte utsätta er för fara för min skull, Filip», sade hon.
»Hon kallade mig Filip», tänkte han.
»Nu komma de att hålla ögonen på fönstret», sade Monica. »Tag därför den ena karbinen och gå ned till porten. Det är en lucka i porthalvan, som ni kan öppna. Det kommer att överraska dem.»
»Ni har rätt», sade Filip, och han skyndade nedför trapporna.
Den ene av inkräktarna var just i färd med att lyfta av dörrluckan i porten för att tränga in.
Filip skulle just till att höja sitt vapen, då han hörde ett skott utifrån. Han skyndade åter upp för att se om Monica varit oförsiktig i fönstret.
»Å, vad ni skrämde mig», sade han när han fick se henne lugnt sitta och ladda den andra karbinen.
Det var hon som skjutit genom fönstret på en av banditerna.
Han sprang åter ned i förstugan.
Han hade knappt hunnit ned förrän han hörde Poots tala utanför.
»Var icke rädd, Monica, det är jag som kommer.»
I samma ögonblick som Poots satte nyckeln i porten,
