störtade Filip ut med karbinen i händerna. Han sköt ett skott mot den närmaste av bovarna, medan lille Poots listade sig in genom dörren.
»Den unge mannen, som du behandlat så illa, har kommit hit för att rädda oss», sade Monica till fadern, när han flämtande av förskräckelse kom uppför trapporna.
Filip hade nu åter kommit in, sedan de tre banditerna flytt, och släpat med sig den fjärde som var sårad.
»Ni har räddat min dotter och mina penningar… ja, det är inte många styver jag äger, men stor tack skall ni ha, unge man», sade doktorn till Filip.
Men nu då allt var över, tänkte Filip genast på sina egna angelägenheter, på faderns brev och på det löfte han givit.
»Jag ber också att få tacka er, Filip», sade Monica och tryckte hans hand.
Filip tog avsked, och när han kom ned i trappan såg han, att Monica följde honom med sina blickar. Han tänkte på hemvägen åter på det oförklarliga i att denne lille man med sin trånga, giriga själ kunde ha en sådan dotter, och det var något av den tanken som följande dag åter förde honom till doktorns bostad.
Han hade turen att råka Monica i trädgården.
»Ni kan inte bo kvar i detta hus», sade han efter en hastig hälsning.
Det var en tanke han fått under natten.
Hon såg frågande på honom.
»Det ligger ju ganska ensamt», sade hon. »Men far tycker mest om att vara ensam. Hyran är för resten låg, och det passar honom…»
Ett litet försonande leende följde de sista orden.
»Men det finns andra möjligheter för honom att få bo billigt och samtidigt så att ni finner större säkerhet», sade Filip.
»Verkligen…»
24