»Jag har ett hus, där det åtminstone finns grannar, som kunna komma till hjälp, om det gäller. Jag skall nu lämna landet för att fara till Indiska oceanen, och kanske jag aldrig återkommer.»
»Indiska oceanen… men varför?»
»Det är min plikt. Fråga mig inte om det, utan hör på mitt förslag. Er far och ni kunde bo i mitt hus, medan jag är borta. Han skulle göra mig en tjänst om han ville göra det, och ni måste lova att försöka övertala honom.
»För resten», tillade Filip, »han skulle också kunna taga vård om min lilla förmögenhet. Jag behöver inte penningar med mig.»
»Man kan inte anförtro penningar åt far», sade hon.
»Varför skrapar han samman så mycket? Han kan ju inte taga det med sig när han dör.»
»Jag skall taga vård om vad ni äger… om ni vill ha det i säkerhet. Men varför behöver ni riskera ert liv på havet, om ni är så rik?»
»Fråga mig inte om det, Monica. Det är min plikt som son, mera kan jag inte säga.»
»Om ni inte vill skall jag inte fråga, men tro inte att det bara var nyfikenhet.»
»Inte bara nyfikenhet? Vad var det då, Monica?»
»Jag vet det knappast själv… tacksamhet kanske.»
Han såg tyst på henne och tryckte hennes hand.
»Jag minns att far någon gång sagt, att det fanns ett rum i ert hus, som varit låst i många år», sade hon efter en stund.
»Tills i går.»
»Och där fanns förmögenheten? Kanske er mor inte visste om den?»
»Jo, det visste hon. Hon talade om det på sin dödsbädd.»
»Det måste ha funnits starka skäl för att inte öppna den dörren.»
»Ja, det är säkert.»
