Jakob van Stroom följde genast kaptenen ned i sin hytt, och så lättade fartyget ankar och gick till sjöss.
Men knappt hade seglen börjat svälla för vinden, då det enerverat och irriterande ringde i däcksklockan, som stod med en lina i förbindelse med van Strooms hytt.
»Vad kan det nu vara?» frågade Kloots. »Vill ni se efter vad det är, van der Deeken.»
Filip gick ned i hytten, medan klockan alltjämt fortsatte att väsnas. När han öppnade dörren såg han van Stroom sitta på bordet i hytten och rycka i klocksträngen av alla tecken till fasa i ansiktet. Peruken hade fallit av honom, och med sin kala hjässa såg han ganska bortkommen ut i denna miljö.
»Hur är det fatt?» frågade Filip.
»Hur det är fatt, ropa hit allt folket med vapen. Skall man ta livet av mig kanske? Se, nu kommer han.»
Filip vände sig om och fick se en liten björnunge som lekte på golvet.
Bakom Filip hade Kloots kommit och fått se vad som var å färde.
»Ut ur hytten med dig, Johannes», röt han till björnen och gav honom en vänskaplig spark.
»Den skall kastas över bord eller skickas i land, och det skall ske genast, kapten», gnällde van Stroom. »Ni får skylla er själv, om ni inte lyder.»
»Nå, då få vi åter fälla ankar och skicka bud i land till huvudkontoret för att få saken avgjord, men observera att då seglar den övriga flottan från oss, och det har sina risker att fara ensam.»
Denna invändning dämpade van Strooms motsägelselusta, ty han var rädd för att fara utan skydd av de andra fartygen.
Och så segrade kaptenen den gången, men van Stroom vågade icke visa sig på däck efter detta.
En dag, när skutan i sällskap med den övriga flottiljen
36
