»Ja, men nu är det ju fred.»
»Sant nog, men när man kommer söder om Kap gälla inga överenskommelser längre. Engelsmännen ligga efter oss vart vi komma och passa noga på tillfället att komma åt oss. Då måste vi slå dem tillbaka, men jag tror att vår flotta är så stor och välrustad att vi inte behöva befara några fientligheter.»
»Hur lång tid tar resan?»
»Det beror på. Den kan taga ett par år.»
Två år syntes Filip en lång tid att vara borta från Monica.
»Nåja, två år är ju en ganska kort tid», sade kaptenen som lade märke till det moln som gick över Filips panna. »Jag var en gång borta i fem år och kom hem tomhänt… Men där kommer äntligen befraktaren.»
»Vad kan jag nu göra för nytta?» frågade Filip.
»För närvarande kan ni endast göra nytta om det blir storm, då varje handtag kan behövas. Men följ med och lär vad ni ser.»
Kaptenen gav order om salut, och kanonerna dundrade.
När kanonröken drev undan rodde slupen med sin långa flagga släpande efter sig fram till lejdaren.
Efter en massa lådor med kompaniets initialer följde slutligen befraktaren upp på däck.
Det var en liten mamsell till karl, tyckte Filip. Han bar en fladdrande allongeperuk och var pudrad i ansiktet. Hans rock var av karmosinröd sammet och skörten viftade för varje steg. Västen var av vitt siden och broderad med brokiga blommor samt räckte ned till knäna. Byxorna voro av svart atlas, och de vita strumporna hängde i kassar om hans smala ben.
Jakob Janz van Stroom hette denne man. Han såg sig om på däcket, medan kapten och besättning stodo runt omkring honom med mössorna i händerna. Han såg löjlig ut, men ingen log, ty man kände hans makt.
