»Det är det visst och sant», försäkrade en annan. »Och den som får se det skeppet kommer aldrig med livet från resan, eller om han verkligen kan rädda sig sker det bara på kamraternas bekostnad.»
»Var är det man stöter på dödsskeppet?»
»Han brukar kryssa runt Kap.»
»Men han lyckas aldrig dublera udden.»
»Nej, det vilar en förbannelse över honom. Han skall kryssa där till domedag.»
Här föll Kriften åter in i samtalet:
»Kaptenen ombord var en usling. Det säges att han liksom en viss person här ombord reste från en vacker och älskad hustru.»
»Hur vet man det?»
»Jo, alltid när han råkar på ett skepp, går han ombord och vill skicka brev hem till henne, men ve det fartyg, som tar brevet med sig…»
Efter det gick Kriften akter ut liksom för att slippa svara på flera frågor. Men i förbifarten gav han Filip en lång, sned blick, som kom det att isa i hans blod.
38
