kämpat med den våldsammaste sjögång. Än låg det på sidan och än stod det rätt upp och ned. Märsar och storsegel voro revade, och rårna böjde sig för vinden. Focken var bottenrevad och akterut satt ett stormstagsegel, sönderslitet i trasor.
Skeppet kom närmare och närmare. För var minut blev det tydligare, och till sist kunde man se det gå över stag. Man tyckte sig höra båtsmannens visselpipa, trampet av fötter på däck och knakandet i rår och master för stormen.
Men mörkret tilltog åter och efter några få sekunder var skeppet åter utom synhåll.
»Gud i himlen», utbrast Kloots.
Filip märkte, att en hand lade sig på hans skuldra och en isande köld for genom hela hans kropp. Han stod ansikte mot ansikte med Kriften, lotsen, som ropade in i hans öra:
»Filip van der Deeken, det är Den Flygande Holländaren.»
44
