KAP. VII.
Det plötsliga mörker som följde på det svaga skenet hade den verkan att allt blev mera otydligt för Tre Skillings förfärade manskap.
Några blevo stående stirrande mot det håll där synen visat sig, och andra vände sig bort i mörka, aningsfulla tankar.
Styrman Hildebrand var den förste som sade något. Han hade vänt sig mot öster och sett ett plötsligt sken vid horisonten, och han grep Filip i armen, pekade åt det håll där han sett skenet, och sade:
»Vad är det?»
»Bara månen som stiger upp ur en molnbank.»
»Nå, nu fäster vi oss inte vid skrock längre», sade Kloots.
Ingen svarade något. Filip kände det som om han begått ett brott, då det kanske var han som framkallat denna syn och vad som nu skulle följa.
Men månen lyste klart och skenet föll i en bred, vacker väg över vattnet.
Lotsen, Kriften, kom nu sakta fram mot Kloots.
»Som lots ombord måste jag förbereda er på, att vi få mycket svårt väder.»
»Svårt väder», upprepade Kloots som om han vaknat ur en dröm.
»Ja, värre än ni någonsin upplevt, kapten. Ingen ser det skeppet utan att en olycka inträffar mycket snart efteråt. Blotta namnet van der Deeken för olycka med sig», tillade han och vände sig mot Filip med ett hånskratt.
