av faran, ned för att hjälpa honom upp på däck. Han lyfte ut honom ur hytten och fick honom med sig upp på däck, där han lade honom i livbåten, den enda som ännu var i behåll, sedan de övriga spolats bort efter hand som manskapet sökt sätta dem i sjön.
Manskapet störtade sig nu över denna båt, och Filip sökte så gott han kunde hjälpa dem, tills en störtsjö spolade bort båten och folket. Men underligt nog kom den på rätt köl igen, fast fylld med vatten, och de av folket, som lyckats klamra sig fast, började åter skråla och jubla som om de nu hade nått räddningen. Vinden och sjön förde båten vidare in i virvlar och bränningar, och Filip trodde inte, att de skulle kunna nå land.
För sin egen del fann Filip enda möjligheten till räddning vara att få tag i ett stort vrakstycke, på vilket han skulle kunna låta sig drivas in mot stranden. Om han passivt gjorde detta och sparade sina krafter, skulle han möjligen kunna ha tillräckligt styrka över för att kämpa sig genom den hårda dyningen som sög fram och åter på den långgrunda stranden. När han stod och funderade på detta, hörde han ett buller akterifrån, och kom då ihåg van Stroom. Han kröp försiktigt akterut längs relingen och lyckades komma ned i den höge kompanitjänstemannens hytt, dit vattnet redan börjat tränga in.
Den lille mannen hade kastats bort i ett hörn av hytten och låg där med ett skrin krampaktigt omslutet i sina armar. Ett fruktansvärt larm uppstod nu, och fartyget kastades som en boll i höjden för att åter sättas i våldsam kraft mot sandbanken. Det var dödsstöten mot Tre Skilling. Vattnet sprutade nu in från alla håll, och Filip kunde endast tänka på att komma ur hytten. Fartyget hade knäckts på mitten och remnade nu i alla fogar.
Vid akterluckan fick Filip se björnen Johannes, som hängde nedför däcket i sin läderrem. Han kröp till honom och kapade remmen med sin kniv, varvid djuret föll över
50
