hört, och månen lyste fram genom molnen. Stormen var på höjden av styrka, och segeltrasorna klatschade som jättepiskor. På däcket dansande Kriften omgiven av folket, som sjöng en gräslig sång, vrålade, skrattade och gjorde krumsprång, under det att fartyget vräktes för vågorna vart som helst.
»Det är dock besynnerligt», tänkte Filip, »att jag skall vara den ende som vid mina sinnens fulla bruk skall kunna uträtta något på detta fartyg, jag, som aldrig förr satt min fot på ett däck, och att jag skall få bevittna detta ohyggliga skådespel, då alla dessa människor gå under i vågorna och skeppet slås i spillror…»
Tjugo minuter hade gått, då Filip upptäckte, att hela havet omkring fartyget stod i vitt skum. Han hade knappast tänkt efter vad det kunde bero på, då han kände ett dovt dunkande som kom timret i skrovet att sucka och knarra. Kölen hade stött mot en sandbank. För varje våg lyftes fartyget i höjden och slungades med kraft ned mot den packade, hårda sanden. Masterna störtade med ett brak över bord, och vattnet började porla in genom sprickorna överallt. En störtsjö, som: spolade över hela fartyget, förde med sig allt återstående löst gods på däck och gjorde ett slut på manskapets lustigheter. En minut till och så svängdes fartyget av en ny våg med bredsidan mot de inrullande sjöarna.
Filip, som höll sig i lovartsidan, klängde sig fast i skansklädningen, medan de berusade matroserna lågo och sprattlade i vattnet i läsidan. De sökte förgäves klättra uppför däcket mot lovart, men fartyget krängde alltmera över. Till sin fasa fick Filip se kapten Kloots komma utstörtande från sin hytt för att omedelbart fångas av en våg och vräkas överbord. I den svaga begynnande gryningen såg Filip sista skymten av Kloots, när han med händerna famlade efter en vrakspillra, som slogs från honom av en våg. Filip kom att tänka på Hildebrand och skyndade, glömsk
