Hoppa till innehållet

Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

allt som oftast komma och ankra i bukten för att förse sig med vatten och livsförnödenheter, varav Filip förstod att han måste ha kommit in i den s. k. falska bukten av Taffelviken.

Tolken lovade nu att följa Filip till det holländska nybygget, och under stora ceremonier från stammens sida tog han avsked från hövdingen.

Det lilla holländska samhället var endast en dagsmarsch avlägset. Mot aftonen nådde de båda vandrarna en höjd, varifrån Filip hade utsikt över Taffelviken och de få hus som holländarna uppfört där. Till sin glädje märkte han dessutom, att ett fartyg under segel var på ingående i viken, och då han nådde byn, såg han att det sänt båt i land för att hämta proviant. Han skyndade sig ned till manskapet, berättade dem vem han var och omtalade Tre Skillings öde, samt att det nu var hans önskan att komma ombord på detta fartyg, vart det nu styrde sin färd.

Den officer som hade befälet över båten samtyckte, och Filip fick genast följa med ombord på fartyget. Detta var statt på hemresa till Holland, och det var som en underbar dröm för Filip att nu åter så oväntat snart få komma till sin Monica. Han hade en förnimmelse av att han under denna olycksfärd varit särskilt omhuldad av ödet, men det föreföll honom också som om han skulle ha blivit räddad denna gång för att sedermera sättas på ännu hårdare prov.

Han blev mycket vänligt mottagen också av kaptenen, och tre månader senare var han efter en ganska enformig resa åter i Amsterdam, varifrån han skyndade till sitt lilla hus, där allt vad han satte värde på i livet fanns och väntade honom. På vägen lovade han sig själv att han skulle unna sig några lugna månader i hemmet, innan han åter skulle ge sig till havs för att söka infria sitt löfte till fadern.

Det var sent på aftonen, då Filip nalkades det lilla hemmet. Vädret var efter årstiden rått och kallt. En hård vind

55