blåste från havet, och molnen skymde ibland bort månen, som stod högt på himlen och var i nedan.
Filip skyndade sig tätt insvept i sin kappa fram emot huset. När han närmade sig, märkte han, att fönstret till vardagsrummet stod öppet, och att en kvinna satt där och lutade sig ut. Han visste, att det inte kunde vara någon annan än Monica, och då han kommit över den lilla bron över diket gick han in i trädgården fram till fönstret.
Monica hade varit så försjunken i betraktandet av månen och i sina egna funderingar, att hon icke märkt, att någon närmade sig. När nu Filip stod där vände hon sina blickar mot honom, och i halvdagern fick hans gestalt något överjordiskt över sig. Hon igenkände genast sin man, men då hon icke hade anledning att vänta honom tillbaka så snart, trodde hon att han var en gäst från andevärlden. Hon for samman, strök med båda händerna håret från pannan och stirrade åter allvarligt på honom.
»Det är jag, Monica, var inte rädd för mig», sade han hastigt.
»Jag är inte rädd för dig», svarade Monica och tryckte handen mot hjärtat. »Nu har det gått över. Min älskade mans ande, ty det anser jag dig vara, jag är icke rädd för dig. Nej, låt mig tacka dig för att du kom till mig.»
Monica vinkade vänligt med handen mot honom för att förmå honom att komma in.
»Hon tror, att jag är död», tänkte Filip, och utan att veta varför steg han upp i fönsterposten och gick in i rummet genom fönstret.
Han ville tala, men hon slog från sig med händerna i den fasta tron, att han var död.
»Så snart», sade hon. »Att det skulle ske så snart. Å, det blir så tungt att bära detta, Filip.»
Nu blev Filip orolig för hennes förstånd.
»Monica, min älskade», sade han i lugnande ton. »Jag
56
