lätt dimma. Vi gjorde en fart på inemot sex knop, och likväl kunde vi inte komma från dimman.
’Se där’, sade styrmannen.
’Vad kan det vara’, frågade jag.
’Det är dimma med klar himmel och frisk bris’, svarade han, och dimman var bara ett par kabellängder djup och horisonten fortfarande klar.
’Hör, kapten’, sade styrmannen, ’nu talar någon igen’.
’Talar någon? Ja, jag hörde verkligen viskningar.’
’Håll skarp utkik förut’, befallde en röst.
’Skepp för om styrbords bog’, hörde jag en annan röst.
’Ring med klockan förut’, befallde den första rösten.
Pling, pling, pling, ringde skeppsklockan… ’Det måste vara ett fartyg’, sade jag till styrmannen.
’Ja, men det är icke av denna världen’, svarade han.
’Hör!’
’En kanon klar förut’, ropade den underliga rösten.
’Klart, kapten’, ljöd svaret ut från dimman, som nu syntes tätna omkring oss.
’Eld!’
’Pang’, dundrade skottet, och det var som en åskknall…»
― ― ―
»Nå, vad skedde», utropade kaptenen på Batavia efter att andlöst ha lyssnat till berättelsen.
»Ja, så försvann dimman som genom ett trollslag», svarade den andre kaptenen. »Horisonten var klar, och det var ingenting mera.»
»Det är ju märkligt.»
»Hela besättningen kan bevittna att det är sant», sade den främmande kaptenen. »Och likaså den portugisiske prästen… Folket sade, att det skulle inträffa en olycka, och efter en timme sprang varenda man upp på däck. Vattnet sprutade in i skansen. En planka i bogen hade sprungit i vattenlinjen. Vi satte alla män till pumparna, men ingenting hjälpte. På några minuter var skutan vat-
