tenfylld och det enda var att hoppa i båten och ro för livet undan.»
»Den Flygande Holländaren», sade Batavias kapten tankfullt.
Filip hade undvikit att blanda sig i detta samtal, men då han senare träffade på den portugisiske prästen på däcket, passade han på att fråga honom.
»Säg, fader», sade han, »folket talar om en underlig syn, ett fartyg som inte var bemannat av dödliga människor. Kan det vara möjligt?»
»Jag såg vad alla de andra kunde se», svarade prästen. »Och sannerligen var det en övernaturlig syn. Men vi hade också med oss en man med omåttliga rikedomar som han förvärvat genom brottsliga handlingar, och hans brott voro tunga nog att komma vilket fartyg som helst att sjunka.»
Filip kände sig på sätt och vis lugnad av denna berättelse.
I tre dagar låg Batavia kvar på S:t Helenas redd och seglade därefter till Holland utan något äventyr.
När Batavia nådde Flissingen, fick man veta, att en svår epidemi under det senaste halvåret hemsökt Holland. Människor hade dött i tusental.
Filip fick onda aningar och skyndade sig hem så snart fartyget hamnat i Amsterdam.
Han rusade i tre språng uppför den lilla trappan till huset och in. Monica fanns inte i vardagsrummet och inte i köket. Han fortsatte upp till deras sovrum. Omhängena voro dragna för sängen, och framför dem stod prästen Seysen.
»Hon är alltså död», utropade Filip utom sig.
»Nej, min son, det finns ännu hopp», svarade prästen. »Krisen närmar sig. Om en timme kommer hennes öde att vara avgjort. Hon kommer då antingen att leva eller följa de många som ryckts bort av denna fruktansvärda sjukdom.»
64
