»Det är ingen legend, fader, det är sanning om än aldrig så otrolig.»
»Det vill jag inte tro.»
»Nå, då finns det en som skall kunna vittna», sade Filip som kommit att tänka på den portugisiske prästen. »Han kommer hit i morgon, och då skall han kunna berätta.»
De talade inte mera om saken. Seysen gick efter en stund, sedan doktorn förklarat, att all fara var över. Filip fick veta, att Monica nu sov, och att hon sannolikt skulle komma att sova flera timmar.
Det hade redan lidit in på morgonen, och Filip lade sig att sova några timmar. När han vaknade hade den portugisiske prästen enligt tidigare avtal med Filip kommit på besök och suttit och underhållit sig med sin ämbetsbroder Seysen.
Filips första fråga gällde Monica, och han fick av Seysen vet, att hon sovit lugnt och att hon nu för första gången efter den svåra sjukdomens början var feberfri. Men ännu skulle Filip inte få hälsa på henne. Doktorn skulle först underrätta henne om att hennes man återkommit till Amsterdam. Sedan skulle det sägas, att Filip skulle komma om några timmar, och därefter skulle han själv få gå in till henne i sjukrummet.
»Vi ha redan haft ett långt samtal här på morgonen, min kollega och jag», sade Seysen till Filip, »och vi ha kommit överens om att det verkligen måste vara något övernaturligt med denne dödsseglare. Men frågan är om det kan vara som Monica sagt mig i sina feberfantasier, att det skulle vara din far, som blivit på detta sätt levande dömd in i evigheten, och frågan är om det kan vara gagneligt att du fortfar med detta vanvettiga sökande, som kan föra dig i fördärvet. Det skulle kanske kunna tänkas någon annan frälsning ur denna förbannelse för din far.»
»Det tror jag inte, fader», sade Filip. »Och jag har givit mitt högtidliga löfte.»
66
