enda levande mer än ni. Då måste han ju ha kommit hit till nybygget, ty det finns ingen plats på många dagsmarscher härifrån, dit han skulle ha kunnat rädda sig.»
Denna upplysning gav Filip en obehaglig känsla. Han hade ju alltid funnit det mystiskt med Kriften, men detta var oförklarligt.
Efter en tid kom ett mindre holländskt fartyg, Wilhelmina, som var på hemgående, och med det skulle nu de skeppsbrutna få återvända. Kapten Barentz föredrog emellertid att liksom en del av passagerarna stanna och slå sig ned i Sydafrika i de där på flera platser uppväxande holländska kolonierna.
Filip gladde sig mycket att få komma hem till Monica, men på vägen stötte Wilhelmina på en holländsk flottilj på fem fartyg under befäl av en amiral, och därmed blevo Filips planer och förhoppningar omkastade.
Ombord på flottan, som hade order att genom Magellans sund gå till Ostindien, hade under resan utbrutit skörbjugg, och en stor del av befälet och manskapet hade dukat under för sjukdomen. Amiralen behövde allt befäl och manskap som kunde fås, och Filip liksom Krantz fingo order att följa med ett av fartygen som hette Dortrecht. Amiralsskeppet hette Lejonet och bar femtiotvå kanoner. Dortrecht hade trettiosex kanoner och fördes av en kommendörkapten. De tre övriga fartygen voro likaså starkt armerade.
Filip utnämndes av amiralen till kapten och fick närmaste befälet under kommendören, med Krantz som sin närmaste man. Det dröjde emellertid inte många dagar, förrän nya dödsfall ytterligare ryckt bort befäl och Krantz måste nu flytta över till amiralsskeppet.
Kommendören hade ett långt samtal med Filip om vad som vore att göra för att stävja sjukdomens utbredning på fartygen, där dagligen ett stort antal av folket dog och måste kastas över bord.
»Det enda möjliga är tydligen efter ert råd, kapten van
