der Deeken», sade kommendören, »att sätta kurs på land och skaffa färska livsmedel. Och även om jag vet, att amiralen kommer att bli rasande för ett sådant dröjsmål, skall jag föreslå det för honom.»
Kommendören signalerade till amiralsskeppet, som stannade, och lät ro sig ombord.
»Detta kallar jag uppstudsighet och myteri», förklarade amiralen.
Därmed fick kommendören återvända med oförrättat ärende, och flottiljen fortsatte sin kurs.
Men när det ena dödsfallet efter det andra inträffade, tog sig kommendören en natt för att ändra kursen, och följande morgon var land i sikte. En frisk vind stötte till, och innan amiralen vaknade, hade flottiljen gått in under kusten.
Man hade nått en plats, där spanjorerna hade en besittning, och den största försiktighet måste iakttagas, då spanjorer och holländare voro dödsfiender ute på dessa vatten även om de för tillfället till synes höllo fred hemma i Europa.
Kommendören lät på eget bevåg sätta en båt i land med begäran om färsk proviant och grönsaker åt en sjuk spansk besättning som man räddat och hade ombord. Han lät meddela, att fartygen voro engelska, och att man som gengäld för räddningen av den spanska besättningen fordrade kött och grönsaker. Den spanske guvenören lät skicka ut en officer, och när denne fick se de av skörbjuggen angripna under däck, blev han så skräckslagen att han hals över huvud återvände i land och bekräftade hela den så listigt uppdukade historien. Grönsaker och kött fördes omedelbart ombord.
På detta sätt vann kommendören alla besättningarna och befälet på fartygen, men amiralen rasade. Först lät han utnämna Filip till befälhavare på Dortrecht och en kväll beordrade han kommendören att komma ombord på amirals-
80
