skeppet. Vad som där skedde skulle man först långt senare få veta, men tills vidare var kommendören spårlöst försvunnen.
Filip var mycket ledsen över detta, men han stod ju under amiralens befäl och kunde ingenting uträtta mot honom.
Flottiljen passerade nu Falklandsöarna och nådde fjorton dagar senare sundet, där man icke blott fick vind och väder att kämpa mot utan också en våldsam ström.
Nu fick Filip order att leda fartygen genom sundet, eftersom Dortrecht flöt djupare än de andra fartygen och således skulle kunna varna i händelse av grund. Närmast efter skulle amiralsskeppet följa och därefter de övriga fartygen.
Plötsligt en natt, då Filip stod på däck, märkte han att ett fartyg låg i samma kurs före honom. Han såg endast skenet av lanternorna, som voro överensstämmande med de på amiralsskeppet, och han trodde därför att detta på något sätt kommit att segla förbi. Samma uppfattning hade hans styrman. Men när han vände sig om, fick han se, att amiralsskeppet var bakom och att det stannat. Omedelbart därpå kom ett kanonskott, som tecken på att amiralsskeppet stött på grund, och samtidigt stötte Dortrecht med dån och brak på en klippa. Det hördes då ett hemskt skratt från seglaren framför, och när skrattet ljudit över vattnet, försvann skeppet.
»Den Flygande Holländaren», ropade en av matroserna.
Filip var viss om att matrosen hade rätt.
Det måste åter ha varit hans faders osaliga skepp, som lockat till fördärv och undergång. Han visste knappt vad han skulle taga sig till, då amiralen i gryningen sände bud efter honom. Styrmannen, som haft vakten på däck, då grundstötningen inträffade, erbjöd sig att i stället för Filip följa med till amiralsskeppet.
En timme senare pekade en av matroserna bort mot chefsfartyget.
