viant skaffats, och Filip var nu närmast att taga ansvaret och befälet för hela flotfiljen.
Då Filip insåg, att han genast skulle bli angripen, om man stötte på spanska krigsfartyg, lät han dagligen öva folket på fartygen vid kanonerna, och detta visade sig vara en mycket välbetänkt åtgärd.
Under tiden hade kursen satts på Batavia, och de tre fartygen voro nu några få dagars seglats från Lima. Det ena fartyget i eskadern sattes på en inre kurs, medan Dortrecht och Jungfrun — så hette en liten väl armerad och snabbseglande korvett i flottiljen — lade den yttre och vanligare kursen.
För god och jämn vind sträckte de båda fartygen, då på tredje dagens morgon ett par främmande seglare uppenbarade sig i lovart. Det var efter vad Filip genast kunde bedöma en fregatt och en korvett, och han tyckte sig förmärka, att de förde de spanska färgerna. De främmande fartygen föllo genast av från sin ursprungliga kurs och styrde ned på de två kompanifartygen tydligen i fientliga avsikter.
Filip hade nu folket ombord fullkomligt i sin hand, och de brunno av otålighet att visa honom sin trohet vid den strid som alla insågo måste följa.
»Allt vad vi taga i byte från spanjorerna, det vill säga om de anfalla oss, skall tillfalla er i lika delar», sade Filip till folket, och de slogo redan med händerna på byxfickorna som om de haft sin beskärda del av de eftersökta spanska gulddublonerna.
Filip ångrade nu, att han decimerat sin styrka genom att låta det tredje fartyget taga annan kurs, men å andra sidan litade han på Jungfruns överlägsna manöverduglighet.
Holländska flaggan hissades på de båda fartygen, då Filip tydligt såg de spanska flaggorna och vimplarna.
Av spanjorernas kurs att döma föreföll det inte som om
