KAP. XII.
För Monica var Filips långa resa en enda lika lång längtan fylld av oro och ängslan.
Hon visste, att hennes mor besuttit en sällsam makt att tvinga fram drömmar om det hon helst ville drömma om, och hon hade kunnat hämta upplysningar ur dessa drömmar. Filips märkliga öde lockade henne att från drömmarnas värld söka svar på sina frågor om framtiden.
Pater Seysen kom troget om eftermiddagarna och pratade bort några timmar med Monica, men för honom vågade hon aldrig nämna något om sin tro på drömmarna. Han skulle ha förebrått och förmanat henne eller förklarat allt för skrock och vidskepelse.
När han skildes från henne om kvällarna brukade hon gå in i vardagsrummet och anförtro sig åt sina mystiska drömforskningar. Hon tände rökelsekaret och lade olika växter och örter på elden för att pröva deras makt. Deras verkan och betydelse ansåg hon sig kunna avläsa på deras olika sätt att glöda vid förbränningen.
En kväll när hon satt på detta sätt för att forska ut sitt och Filips öde, och då röken från offerkaret börjat skingras i rummet, såg hon framför sig en skepnad. Först trodde hon, att hon haft framgång med sitt trolldomsförsök, men genast därefter såg hon, att det var prästen.
Pater Seysen stod och betraktade henne med ett strängt uttryck i ansiktet och djupa veck över pannan.
Han lade armarna i kors över bröstet och talade till henne i allvarsam ton:
»Enfaldiga barn, vad är det du har för dig», sporde han.
86
